Hej, hej bebisen!

Igår var mamma och jag på Karolinskas Centrum för Fostermedicin för Ultraljud. Linus kunde inte komma då de har galen personalbrist på jobbet den här veckan, och då får man vackert stanna på jobbet om man är chef! Bra manlig överläkare i 45-års åldern som jag känner att jag fick förtroende för. Han tittade runt i ungefär 1 1/2 timme, och vi fick se både vanliga UL-bilder och den avancerade metoden med 4D-bild. Helt otroligt, man såg vår bebis ansikte precis som det ser ut, ännu bättre än tredimensionellt. Jag fick en smärre chock över att se vårt barn som om det var utanför magen, och började gråta.
Halsen har inte blivit bättre, utan snarare vuxit proportionerligt i takt med övriga kroppen, och jag såg själv att utbukten var större än förrut.
Om två veckor ska vi tillbaka för nytt UL och om det inte har skett någon förändring då så kommer de att vilja ta blodprov från bebisens navelsträng en vecka senare för att se om de kan medicinera, och för att få en bättre översikt om barnets hälsa. Känns bra att det går framåt, för vi vill ju ha hjälp, men samtidigt känns det riktigt läskigt att de ska sticka in en nål genom min mage och ta blodprov. Vet att barnet inte har någon känsel i navelsträngen, och inte jag heller, men det medför en risk för vattenavgång, och då kan förlossningen sätta igång. Detta är anledningen till att de vill vänta 3 veckor till, för varje vecka inuti magen är bra för bebisen.
Beroende på provsvaret av blodprovet så kommer de antingen att medicinera barnet genom att medicinera mig, och andra alternativet är att medicinera bebisen rakt genom fostervattnet, så de sprutar in medicin en gång i veckan genom min mage.
Försöker att inte oroa mig, och Linus känner detsamma, men det är svårt att inte tänka på det, så klart. Känner det så starkt varje gång vi ser bebisen, hur gärna jag och vi vill att vårt barn ska få må bra, vi vill ju inget hellre! Lilla bebis, vad du är efterlängtad!