Baby, oh Baby!

Nu är det officiellt - vi väntar på en liten bebis! :-)
Har varit så svårt att inte skrika ut det här på bloggen sedan vi fick reda på det i vecka 5, men nu har jag hållit mig i 10 veckor till! Nåja, enligt barnmorskan ligger vi på 14+6 idag, och går in i vecka 15 imorgon, men jag föredrar att kalla det vecka 16 imorgon eftersom vi har gått 15 hela veckor då. En hel vetenskap det där.

Självklart är vi fantastiskt glada och kan knappt hålla oss till September då den lill* är beräknad. Det dumma är att jag är så himla sjuk bara. Firade in det nya året med att endast 3-4 dagar gravid vakna och kräkas. Trodde jag blivit matförgiftad av den goda nyårsmaten vi intog nere i Lund tillsammans med Svärmor Anette, Antonia o Niklas, men ingen annan blev sjuk den dagen, och nästa dag var det bara jag som kräktes igen. Misstänkte fortfarande maten då, men Linus fick köra hela vägen hem till Sthlm den 2:a för jag kände mig så yr... HAHA! Redan då busade den lill* med sin mamma.

Tillbaka på jobbet efter julledigheten var jag så trött så trött att jag fick order av min chef att gå och vila en stund. Sagt och gjort, gick tacksamt upp till mitt omklädningsrum som även huserar en helt ok säng och vilade lite. 3 1/2 timme senare knackade en kollega på och undrade hur jag mådde. Oups, jag hade somnat som för natten trots att det bara känts som en liten powernap på 20 min. Dagarna efter svimmade jag sittande och stående om vartannat, och till slut kunde jag inte hålla mig längre, utan Linus och jag åkte till Scheeleapoteket efter jobbet och införskaffade nervöst ett Clearblue-test. Det var 3 dagar kvar innan min beräknade mens, och egentligen ska man ju vänta till den dagen, men vi testade samma kväll. Linus satt i soffan och jag läste bruksanvisning. Pilade in och "testade" och lade sedan testet på handfatskanten. Sprang ut till Linus igen och började hyperventilera och låg på golvet och utförde något slags stressad yogaavslappningsövning blandad med något som liknade en liggande bön till högre makter. 3 minuter hade gått och jag kunde knappt andas, vänta i hela 5 minuter kan väl ingen vetig människa!!? Linus skrattade åt mig och försökte få mig att andas lite djupare, och det fungerade i ungefär 10 sekunder innan det gick upp för oss att man bara behövde vänta i 3 minuter! Varpå jag pinnade ut till badrummet i expressfart, halkandes i strumplästen på vårt fina stengolv med fossiler. Dinosaurbebisar kanske, minns jag att jag hann tänka. :-)

Fumlade med båda händerna kupade om det värdefulla testet och sprang ut till matbordet och lade ner det försiktigt, som om minsta ovarsamma rörelse kunde påverka vårt efterlängtade svar. Vips, så lyfte jag handen och vi stod båda och stirrade ("in aw" måste jag få säga!) på den lilla avlånga plastprylen med det fina blå plusset! Ett horisontellt och ett vertikalt. Och kontrollrutans stabila streck som bevis. Jag skrek, hyperventilerade lite till, och slängde mig ner på parketten igen, i samma ställning som tidigare, men nu mer som ett TACK till de högre makterna. Om det är sådana som bestämmer över bebisar, alltså. Linus var lugn och trygg och så fin när han fick reda på att det fanns något litet där inne i min mage iallafall. Helt fantastisk stund, och det kändes bara så otroligt rätt och perfekt. Vi tog en massa vilder både före och efter testet, och en hel drös för att föreviga plusset. Vi ser närmast frälsta ut, och en dag när bebisen inte är bebis längre så ska det bli roligt att visa honom eller henne bilderna, för det syns så väl hur lyckliga vi är!