Hyperemesis - min kompis

Hyperemesis gravidarum är vad det så fint kallas, min "sjuka". Vet inte vad statistiken är exakt, men det är tydligen inte så vanligt. Efter 6:e veckan var jag så trött och illamående dygnet runt att jag tacksamt stannade hemma i två veckor för en luftrörskatarr. Konstigt nog övergick förkylningen i ännu mera illamående, och jag klarade inte av att få i mig något alls. Svärmor och svägerska Anette och Moa kom upp från Lund för att hälsa på oss och möttes av en kritvit spinkig Lina - Grattis, ni ska få ett barnbarn och syskonbarn! Dagen de kom hade jag varit på akuten i 6 timmar och fått medicin utskriven. Dagen efter var vi på 40-års kalas hos Linus o Moas bror Fredrik, och jag petade i mig lite thaimat som jag annars älskar. Inget smakade gott och jag ville bara sova. På natten började jag kräkas, och sprang fram o tillbaka mellan badrum o sovrum var 20:de minut. Vid 13-tiden dagen efter trodde jag på allvara att jag skulle dö, och Linus tog med mig till Gynakuten.

Sedan dess har jag legat inne på dropp 2-4 dagar åt gången, 4 gånger, senast förra veckan. Sjukskriven sedan över 2 månader. Helt gräsligt, men det positiva är ju att vi väntar en liten bebis och att vi fått göra flera ultraljud redan! Första gången såg man en liten avlång sak med ett bultande hjärta, som ett litet fyrljus mitt i allt det blå och svart/vita på skärmen. Jag blev alldeles kär där mitt i natten på akuten, kär i ett litet blinkande ljus. Linus var hemma då, så jag beskrev det för honom. Har glömt det själv, men enligt sköterskorna dagen efter så hade de haft svårt att få mig att sova, för jag haffade all personal som knallade förbi i helt andra ärenden och berättade om det lilla livet jag nu fått bevis för. :-)

Andra gången var jag också inlagd akut på dropp, och då var bebisen 3,3 cm och hade stort huvud och liten kropp. Såg två ben men bara en arm, men Linus och jag var rörande överens om att vi skulle älska vår lilla enarming. Denna gång fick jag fotobevis att visa upp för Linus, och det låg under min huvudkudde resterande nätter på sjukhuset. Allt känns så mindre jobbigt bara jag får se den lill* ibland, ju.

3:de gången var vi tillsammans, Linus och jag, på ett återbesök. Bebisen syntes nu rakt uppifrån, och såg närmast ut som det vita Michelinspöket i Ghosebusters. Kort o tjockt och alldeles bedårande! Låg över kurvan så vi var himla stolta! Dessutom så visade den även andra armen den här gången.. :-)

Senast var jag inne akut igen förra veckan, och då hade den lill* vuxit till sig rejält, och man kunde inte längre fånga den i en bild. Först såg jag huvudet som hade en mer babyliknande form nu, och den sög på sin lilla tumme! :-) Tyckte uppenbarligen inte om UL-staven som störde, så den gjorde en blixtsnabb kullerbytta och sparkades. Så fint!!

Om jag inte åker in akut igen på ett tag så är nästa UL den 22:a April, och då ska det vara som en färdig bebis fast lite smal. Mitt i graviditeten, vecka 20. Fast vi är nog i vecka 19 då, tror jag. Spännande hur som helst!

Igår var en gräslig dag, kräktes och fick bara behålla lite chips. Idag har jag ätit mer chips, lite vindruvor och druckit det enda jag kan - peach isté. Mår bättre idag, men vågar inte ropa hej innan dagen är över...

Förhoppningsvis går hyperemesisen över nu inom ettpar veckor, men den kan även hålli i sig längre, och i värsta fall fram till förlossningen. Som det känns nu tror jag att jag kommer att få dras med det, kommer liksom knappt ihåg hur det kändes att vara frisk och illamåendeFRI.
Huvva. Men en sak är säker, jag kommer att tycka att det var värt all sjuka när vår efterlängtade lill* kommer ut, och jag tror inte att jag kommer att skrämmas av vaknätter och ständig trötthet. Så är det ju nu, fast utan bebis. Oj vad jag längtar!