1 månad

Imorgon är det en månad sedan precis som vi pirriga stack iäg till UltraGyn på Odenplan för att göra det stora Ultraljudet som alla gör i vecka 18-20. Helt ofattbart att det var vårt lilla barn som sprattlade och boxade därinne i magen, men så tydligt det syntes där på skärmen. Armar, ben, tjock liten mage oh stort runt fint huvud (särskilt huvudformen fick vi komplimanger för, "så runt och fint". :-) Barnmorskan hade ibland svårt att hålla kvar bebisen i bild för att den rörde sig så mycket, och flyttade sig uppåt och neråt i magen. Revben, ryggrad, hjärnlober, svalg, lungor - allt inspekterades under den halvtimme jag fick ligga alldeles stilla och vi fick njuta av att se den overkliga lilla kotten i "verkligheten". Jag frågade mot slutet av undersökningen om hon kunde se cystan jag har, och efter en stund sade hon att hon skulle be en läkare titta efter cystan eftersom hon själv inte riktigt såg. Vi fick söta små bilder av ansiktet och huvudet i profil, tackade för oss och fick sitta i väntrummet igen. Slog oss ner i fåtöljerna med känslan av att ha en skatt i handen, bilderna på vår alldeles verkliga lilla bebis!
Efter en stund blev vi hämtade av läkaren, Anna Marsk, som visade in oss i sitt rum, där jag fick ligga ner igen, nu för ett vaginalt UL. Hon tittade runt en stund och vi fick se vår lilla bebis igen på skärmen. Fick veta att av cystan jag haft syntes ingenting alls, så den hade tillbakabildats eller spruckit, och jag kände mig lättad över att den var borta. Efter ytterligare en koll får jag klä på mig och hon gör en yttre UL på magen. Då hör jag plötsligt hur hon säger att barnmorskan hade upptäckt att barnets hals är tjockare än normalt, och att hon nu själv kan se att så är fallet. Miljoner tankar hinner fara genom huvudet på den sekund det tar henne att säga "Vi tror att ert barn har struma". Struma? Herregud, säger hon att något inte är som det ska med vårt barn?? Jag kan bara inte ta in vad hon just har sagt, och hon fortsätter förklara vad det är hon tror att de har upptäckt, och som i en dimma hör jag hur Linus börjar ställa frågor, allt medan tårarna börjar strömma nerför mina kinder och jag känner hur jag glömmer att andas. Får inte fram ett ljud men försöker lyssna på vad det är hon säger. Efter en stund är undersökningen klar och vi får sitta ner och prata. Läkaren slår i böcker och på datorn och säger att det är ytterst ovanligt att foster får struma i magen, men att hon ändå är relativt säker på att det är vad det är.
Resten av dagen förflyter i ett töcken och vi pratar med familjen och våra närmsta vänner, minns inte vad vi sa, för jag är fortfarande alldeles uppriven. På kvällenåker vi till Värmdö och mamma tag på en släkting som är neonatalexpert på KS och han informerar om vad struma är, och vad det betyder för barnets hälsa. Jag bryter ihop alldeles och alla är jätte ledsna och oroliga, hjärnskador kan förekomma, och vi är så fruktansvärt oroliga.
Dagen efter ringer jag vår vanliga BM på MVC och hon förstår läget och hjälper oss med en akutremiss för utredning på SpecialistMVC på Karolinska, dit vi sedan åker en timme senare. Blir inskrivna och skickas vidare för provtagning. Efter det får vi vänta i 2 timmar på svaren och vi försöker äta lite lunch i matsalen. Går sådär för jag mår bara illa och har svårt att koncentrera mig.
Två timmar senare får vi veta att alla provsvar inte har kommit, men att de första tyder på att jag har struma och att vår bebis har fått det i magen. Antagligen från när jag var så sjuk i början och hade brister.
Sedan dess har vi varit på återbesök 2 gånger, och läkarna har efterhand lyckats lugna oss någorlunda, delvis genom att upptäcka att det är "graviditetsinducerad" struma jag har, vilket betyder att jag förvärvat struma genom hyperemesisen när jag var som sjukast. Dessutom har jag överproduktion i sköldkörteln och inte underproduktion, vilket är mycket mindre farligt för barnet.
Nu har vi inga fler tider bokade på KS SpecMVC utan vi ska fortsätta gå hos vår vanliga BM och sedan följas upp med regelbundna UL för att kontrollera tillväxten. Nästa tid är 3:de Juni, och det känns nervöst. Men då har det gått 6 veckor sedan de upptäckte struman, och de kan se eventuella förändringar tydligare. Försöker ta det lugnt och inte oroa oss så mycket men samtidigt så har vi fått en tidig inblick i vad det är att vara förälder, en ständig oro för sitt barn och en känsla av att vilja offra sig själv om det bara vore möjligt för att vårt barn ska få må bra. Så som jag känner det är det tydligt att jag blev mamma och Linus blev pappa den 22:a Maj då vi fick beskedet. Har aldrig någonsin känt så starkt för någon tidigare, och det är på ett helt annat sätt än när jag föll pladask och blev kär i Linus. Svårt att förklara, men jag känner mig redan som mamma för vår lilla kotte, och hoppas, hoppas allt ska gå bra.
Älskar dig vår lill*!