Igår var jag bjuden på återförening för tjejer (faktiskt inte en enda kille) som blivit friska från anorexi och bulimi, på Stockholm Centrum för Ätstörningar där jag fick behandling. Psykologen/terapeuten Evelyn höll i det och runt 15 kom. Tyckte det lät toppen när hon ringde upp för några veckor sedan för att kolla intresset, och kände att det kunde vara kul att se om fler från min gamla grupp hade blivit friska, och om jag kunde träffa någon trevlig typ.
Väl på plats fick vi smärgåsar och kaffe, och jag hejade på två ur min gamla grupp, och kände igen ytterligare två tjejer som föredragshållare på stormötena. Friska som delar med sig av sina erfarenheter för att styrka de sjuka. Fick presentera oss i turordning, runt ringen. Efter två presentationer insåg jag, faktiskt lite förfärad, att åtminstone 75% fortfarande (inklusive de som hållit föredrag om sitt tillfrisknande!!) är mer eller mindre sjuka! En del förklarade hur bra de mådde, och om vilka framsteg de hade gjort, och ofta slutade det ändå i kollektiva tårar över hur jobbigt allt var, och hur svårt det är att bryta mönstret och verkligen bli frisk. Blev nästan irriterad trots att jag önskar att jag med min egen erfaranhet av anorexia vet hur svårt det var. Men att de inte bara ger sig SJUTTON på att vända sjukdomen ryggen och tillåta sig ett friskt och bra liv gör mig så förbannad. Många har det säkert svårt, men lika mång har så lite kvar att det enda som behövs är att bestämma sig en gång för alla, sätta mobilen på alarm var 3:de timme för att äta, och sedan planera varje inköp och måltid. Jag lyckades för ett år sedan, och det gick utan att överdriva från en dag till en annan. Basta ya, säger jag bara, som spanjorerna!
Jag kände mig ändå styrkt själv av att kunna säga att jag nu är helt frisk, och att inte ens illamåendet och viktnedgången nu under min graviditet har fått mig att svikta tillbaka till sjuka tankar och sätt. Stolt är jag.
Innan vi skildes åt frågade Evelyn om vi ville fortsätta träffas som grupp då och då, jaha, vad trevligt tänkte jag, ses någon gång om året... Men på frågan om hur ofta svarade många i mun på varandra "Varje vecka, eller varannan". Jösses, detta skulle alltså vara en grupp för friska och självständiga individer... Känner inte att jag har det minsta behov av att gråta ut i grupp, eller ens få stöd av folk med samma erfarenhet, och det gör mig trygg i att jag har lämnat anorexian och allt negativt därmed förknippat bakom mig. Blir nog inte så många träffar för mig, och jag ska säga till Evelyn vad jag tyckte om det hela.
Skönt! :-)
Ps. Mötte upp Linus på hemvägen och åt pizza på vårt stammisställe. Så lyxigt att vara frisk! :-)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar