Livet är härligt!

Har gått i behandling för (mot!) anorexia i snart 2.5 år. Är nu inne på min 18:de vecka med normalt ätande, 5 gånger per dag (frukost - mellanmål - lunch - mellanmål - middag - litet kvällsmål). Sedan dess har allt blivit så ofantligt mycket lättare och framför allt roligare. Svårt att leva livet och ha roligt om man svälter, missunnar sig god mat (eller mat övehuvudtaget, för den delen), hela tiden oroar sig för nästa måltid. Dessutom inser man ju inte att man är sjuk, för svältpåverkan gör att känslor domnar och man har liksom glasögon med ett sjuk-filter i hela tiden. Är så ofantligt trött på sjukdomsmonstret, och känner äntligen att jag har bestämt mig på riktigt (för bestämt mig har jag gjort många gånger, men tydligen inte uppriktigt och ärligt), och vet knappt hur det gick till. Jag har fått mycket stöd från läkarna, och sjuksköterskorna som jag verkligen har kunnat ty mig till. Jag har fått gå på dagvård under ett par månader, och jag har haft nytta av att ventilera känslor och funderingar i gruppen där vi alla har samma problem. Men i slutändan har alla läkare och experter rätt. Man måste bestämma sig SJÄLV! Man kan få hur mycket expertråd och hjälp som helst, men det är ändå upp till en själv i slutändan. Hoppas jag har rätt även när det gäller mig själv. Det tror jag!

Är bara tacksam för varje dag som går, och varje gång jag blir sugen på mat - det har jag inte varit på flera år. Blir glad för minsta kurr i magen, för när jag var som sjukast kurrade det aldrig. Magen hade vant sig vid att det inte kom någon mat, och den hade nog slutat hoppas också. Var hemskt att bli sjuk och inte kunna smälta maten som jag skulle så fort jag ändå åt, ledsamt att inse att magen int längre fungerade, utan stötte bort näringen. Praktiskt att kunna sitta på bio två timmar utan att få ont i rumpan av sittbenen som hade för lite vaddering. Skönt att slippa leva på blåbärssoppa i veckor för att gå ner några kilo. Vågar fortfarande inte äta just blåbärssoppa, för den var min "kompis" i sjukdomen. Trygghet liksom.

Igår var jag ofantligt sugen på ckoklad, och då var det så lyxigt kunna gå till skafferiet och ta några bitar (sort skrev jag om igår! :-)) utan att känna ångest eller panik för vikten, och utan att automatiskt fundera ut hur jag skulle "kompensera", genom att tex. springa 1 mil eller svälta några dagar. Man FÅR faktiskt äta choklad om man vill. Kanske inte varje dag, men ibland skadar inte. Dessutom känns det bra att ge kroppen något gott. Belöning för alla de år den inte fick vad den behövde.

Ville bara säga att jag är glad och mår bra. Och att jag tror att jag kommer att älska min kropp som jag spenderat så mycket tid på att hata utan anledning. Älskar den kanske inte fullt ut just nu, men samtidigt som jag ibland kan se glimtar av min kropp genom "sjuk-glasögonen" och tycka att jag ser gigantisk ut, så kan jag även ibland se at jag är fin, att min kropp är komplett med jämnt antal armar och ben, och kropp mittemellan. Och att jag är smal. De 16 kilo jag har gått upp sedan jag började på behandlingen har nog satt sig där de behövdes, i magen, runt inälvorna, i skelettet, hjärnan, och nödvändigt underhudsfett. Och så älskar jag alla omkring mig som har stöttat mig, även om ni inte har vetat hur så har all omtanke hjälpt! Dessutom så tycker jag tycker att alla borde ha ett eller gärna flera ex av tröjan på bilden.