Vi handlade inte en enda sak på loppiset i lördags. Jag hade fullt upp med att vara lite nervös inför vår egen försäljning, och Linus jagade skugga. MEN. Attans vad jag blev irriterad över ett förlorat inköp. En trendig tjej som såg ut som om hon pluggade på Konstfack (Linus analys) kom strosande med den snyggaste mormorsfilten (virkad filt bestående av massor av rutor) jag någonsin sett. Precis i den sekunden packar kvinnorna i ståndet brevid upp två stora tygvepor från 70-talet som de hade glömt 3 timmar i bilen. Ser direkt att det är en "Ullas" och även att den föreställer ett träd och växter med gulliga insekter klättrande, allt i glada nästan-neon färger på oblekt linne - ursnygg kontrast och verkligen en sådan sak jag faller pladask för. Konstfackstjejen frågar vad de vill ha för just den vepan jag har sett, och de svarar 40 kronor. Jag sitter mållös i min backlucka och svettas, lite av värmen men mer av "mitt" fynd som promenerar iväg. En kvart senare kom jag på att jag borde ha gett mig in i en budgivning, men det kom jag så klart inte på när det väl gällde. Men, men, jag kanske kan hitta den på nätet. Mina egna ord om nätshoppingens förträfflighet svider i mina öron idag. Hade velat fynda den igååååååååååår. Ju.
Som cherry på cupcaken så hade tjejen en jätte fin röd vintage frottéklänning med stora vita knappar och ett tillhörande skärp på sig, och det gör det hela ännu nesligare.
Men, som Linus säger, "Jag är inte bitter, jag är förbannad". ;-)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar